Det har ju blivit några nätter nu som jag jobbat, och från början trodde jag inte att jag skulle klara mig vaken en enda natt. Jag är ju en sån där människa som är intensiv till lunch sedan är jag helt bränd resten av dagen. Idag är en sådan dag, men mitt förnuft säjer att jag måste sakta ner på farten eftersom jag ska jobba i natt och nästa natt också. Det finns några filurer som jag jobbat med som gör att natt timmarna rusar iväg, och det är nog en hand räknad. Men jag är ju så dålig på namn så jag minns knappt vad de heter, men roligt är det. Lennart tror jag att en heter och så Kurt! Balansen mellan humor och allvar ligger på en relativt jämn nivå; natten lång!!!
Så det där med att jag är i farten på förmiddagarna: Min sambo ligger fortfarande i sängen och snarkar. Han vaknad till strax innan åtta och sa att han skulle jobba, men somnade om lika fort. Nu är klockan tjugo i tio och han verkar inte det minsta stressad. Men det är ju inte mitt ansvar att väcka honom och förse honom med frukost så min plan idag är att se hur länge han sover. Antagligen ringer hans telefon vilken sekund som helst och då vaknar han ändå. Ibland tänker jag att jag har tre barn!
Nu ska jag slå upp matteböckerna trots att det tar emot. Jag vet att jag borde men det är så trist att sätta igång med räknandet. Mitt förnuft säger att det är bra att räkna och bra om jag får betyg i matte. Men min tvekan är stor. Jag kan ju stanna upp och leva livet här och nu, jag måste ju inte plugga nu. Barnen kan få vara barn först och jag kan vara mer mamma om jag lägger plugget åt sidan. Men jag var ju bara för någon månad sen så beslutsam om att jag skulle färdigställa min plan, planen om att utbilda mig nu. Fast och andra sidan är jag ju undersköterska och kan jobba som det några år till. Min rädsla är den, att om jag inte fullföljer nu, så blir jag aldrig utbildad. Men så behöver det ju inte vara!
Så det där med att jag är i farten på förmiddagarna: Min sambo ligger fortfarande i sängen och snarkar. Han vaknad till strax innan åtta och sa att han skulle jobba, men somnade om lika fort. Nu är klockan tjugo i tio och han verkar inte det minsta stressad. Men det är ju inte mitt ansvar att väcka honom och förse honom med frukost så min plan idag är att se hur länge han sover. Antagligen ringer hans telefon vilken sekund som helst och då vaknar han ändå. Ibland tänker jag att jag har tre barn!
Nu ska jag slå upp matteböckerna trots att det tar emot. Jag vet att jag borde men det är så trist att sätta igång med räknandet. Mitt förnuft säger att det är bra att räkna och bra om jag får betyg i matte. Men min tvekan är stor. Jag kan ju stanna upp och leva livet här och nu, jag måste ju inte plugga nu. Barnen kan få vara barn först och jag kan vara mer mamma om jag lägger plugget åt sidan. Men jag var ju bara för någon månad sen så beslutsam om att jag skulle färdigställa min plan, planen om att utbilda mig nu. Fast och andra sidan är jag ju undersköterska och kan jobba som det några år till. Min rädsla är den, att om jag inte fullföljer nu, så blir jag aldrig utbildad. Men så behöver det ju inte vara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar