Johan August Strindberg - Röda rummet 1879

Johan August Strindberg föddes i Stockholm den 22 januari 1849 och avled den 14 maj 1912 Han var en svensk författare och konstnär. Han räknas som en av Sveriges mest betydande författare genom tiderna. Utomlands anses Strindberg som en av de främst inom dramatiken.
Övervägande antalet av hans romaner, noveller och dramer räknas som klassiker inom svensk litteratur. Strindberg var mycket produktiv i sitt författarskap och även sitt konstnärskap. Han var revolutionerande inom åtskilliga konstarter. Strindberg betraktas som en nyskapare inom det svenska språket.

Röda rummet var en av Strindbergs första romaner och början på ett stort författarskap.
Romanen fick sitt namn efter det rum, med möbler klätt i rött tyg, på Berns salonger där Strindberg brukade umgås med sina vänner.
Boken handlar om Arvid Falk, en ensam man som utsätter sig för olika farhågor. Arvid söker efter frihet och sanning i vardagen. Han anser att pengar och berömmelse inte kommer i första hand. Då hans bror hamnar i tidningen i en skvallerartikel känner Arvid sig mycket förkrossad. Arvid arbetar med olika saker, bland annat hos bokförläggaren Smith. Smith vill att Arvid ska skriva osanningar för att fler människor ska köpa sjöförsäkringar. Arvid ogillar falskhet, och tackar därför nej till jobbet, fast en han är i stort behov av pengarna.

I stort handlar boken om att samhället inte är idealiskt, och att blir lönsamt att vara oärlig. Tillslut lyckas Arvid med sitt diktande och författarskap och blir känd. Men han idealbild av vad som är rätt och fel stämmer inte längre med den bilden han hade tidigare. Vi följer inte bara Arvid, och ibland känns han inte längre som romanens huvudperson. Det finns ett flertal andra personer som vi får följa i deras öden. Ett stort tema i boken är att personerna antingen lyckas eller misslyckas beroende på deras livsideal. Utmärkande för berättelsen är den negativa grundinställningen, som kontrollerar och förkastar samhället och människorna.

En annan person vi möter i boken är Ygberg som är skådespelare. Han lyckas i livet genom att ta de jobb Arvid tackat nej till. En tredje person är Sellén som är målare och efter stor ansträngning slutligen blir erkänd. Olle Montanus, som är en filosof och bildhuggare kan tillslut ägna sig åt sina filosofiska tankar. Slutligen vill jag nämna Struve, som är en person som arbetar inom den traditionella tidningen ”Gråkappan”. Arvid och Struve är rena motsatser men det finner varandra och kan stötta varandra i olika situationer. Arvid är socialist och Struve är konservativ vilket ger boken en motsägelsefull vändning.

Strindberg skildrar sitt möte med Bonniers förlag då han skriver om Arvids möte med Smith. Bonnier hade bett Strindberg att skriva en novell för kalendern Svea vilket kan hjälpa Strindberg på fötter i sin ekonomiska kris. Det finns fler händelser i berättelsen som bygger på Strindbergs egna händelser. Tillexempel visar Strindberg sin lojalitet till arbetarklassen, då det i samband med hans skrivande uppstod en arbetarstrejk. Detta visar Strindberg då Arvid tar arbete på tidningen Arbetarfanan. Strindberg sätt att knyta samman verkliga händelser och hans socialistiska aspekter i sitt författarskap, visar tydligt hur han använde sina naturalistiska tankar för att påverka samhället. Samtidigt skrev han röda rummet på med realism då han satte vanliga människor och vanliga händelse i centrum.

Möten.......

Nästan varje dag möter vi nya människor, och får intryck om hur hon eller han är som människa. Men hur ofta stämmer den verkliga bilden av hur personen är, överens med den första bilden vi fick? Mycket stämmer, men långt ifrån den verklighet som faktiskt är.

Det beror ju till stor del på hur hon, han eller jag utstrålar just vid mötet. Eller möjligt på vilket humör man är på just i stunden. Ibland möter jag sådana där ”tåra” genomsura människor. Dom brukar jag kontra med ett ännu mer positivt och tillmötesgående beteende. 99 procent av gånger så ”smittar” min positiva utstrålning, eller kanske tänker dom att jag är en naiv idiot som man måste vara varsam mot, och att det då skapas någon form av omvårdnads instinkt hos mina ”motspelare”?

Ibland möter jag övertrevliga, inställsamma ”smörare” vilket skapar en känsla av att personen har en bakomliggande osäkerhet, eller har onda avsikter. Men i sådana stunder är jag på min vakt och hoppas att mitt spontana babblande inte ska användas som ett vapen emot mig i framtiden. Det händer då och då att människor faktiskt är elaka med vilje, vilken nog tog mig omkring 20 år att förstå.

Oftast möter jag ändå trevliga och vänliga människor. Det finns några personer som jag mött under livet, som satt speciella avtryck i mitt liv. En del har jag fått en djupare vänskap med, andra finns bara kvar i mitt minne. Det är ingen särskild kategori av människor som jag fastnar för, utan vad jag tror så ligger det på ett annat plan. Det kan vara så små saker som gör att man tycker om en person, och det kan räcka med ett enda möte, en enda gest. Och så finns det de som fått en ”andra chans”, såna som jag feltolkat och fått lära känna på nytt.

Vänner är bra!

Klistermärken och barnen

För några veckor sedan, sent en kväll, kollade jag på ett program på TV som handlar om hur man ska uppfostra sina barn. Eller snarare ett program där man tipsar föräldrar om hur man kan genom belöning få sina barn i ”rätt” riktning. Barnuppfostran är ju ett ganska hett tema, och många ”vuxna” vill få sin röst hörd om vad som är rätt eller fel i frågan.

Vi är en ganska vanlig familj med ett kaos inom ramen av vad som anses normalt (tror jag). Storebror trissar lillasyster, kontra lillasyster retas med storebror. Jag tror att jag ofta vet det bästa sättet av uppfostra, och vill gärna få vardagen att stämma in på vad jag har planerat, fast i själva verket så är min sambo minst lika bra, om inte många gånger bättre på att lösa konflikter. Det kan ju höra samman med min starka mammaroll, och tron om att mammor är så himla bra på att vara lugna och sansade (jag är ironisk)?

Programmet på TV gav mig ett tips om hur man kan göra för att fånga barnens intresse av att vilja vara samsade och få dem att sträva efter att vilja gå i en positiv riktning i familjens gemenskap. Det gick i alla fall ut på att samla klistermärken, och igår gjorde vi varsin tavla till barnen. Jättefina med glitter och mycket plats för många klistermärken. Vi har hängt ”tavlorna” i köket så att barnen och vi föräldrar bli påminda om att vara snälla mot varandra. Redan i går kväll fick barnet välja varsitt klistermärke som det fick sätta på sina tavlor. Klistermärkena symboliserar ett bra bemötande, att man gjort något bra, att man visat hänsyn eller att man kunnat ta sig ur en situation som upplevts jobbig på ett bra sätt.

Det är viktigt att barnen inte känner sig pressade eller att klistermärkena skapar konkurrens mellan barnen. Det är ju faktiskt så att barnen är olika individer och ibland måste man få vara arg, ledsen eller bara allmänt envis. Det är ett naturligt beteende. Men klistermärkena kan hjälpa oss att skapa balans i vardagen.

Slutligen, när tavlorna känns klara, så är det dags för den slutliga belöningen, och då får barnen välja en ”vinst”, det kan vara att köpa en sak eller att få göra något extra som till exempel gå på bio eller åka till badhuset.

Som mamma vill jag mina barns bästa, och främjar deras utveckling på bästa sätt. Om jag upplever det som om mina barn skulle känna sig stressade eller må dåligt at klistermärkena så kommer vi att sluta med det.

Vad är kärlek?

Kärlek, vad är det? Var ligger gränsen, och när börjar känslan av kärlek? Kärlek är nog det svåraste jag kan prata om (kanske lika svårt att skriva om?) eftersom det ligger så nära gränsen till att visa sitt "rätta" jag. Vi lever i ett samhälle där vår integritet ofta är hotad, och där vi måste visa oss starka i olika situationer.

Jag känner stor kärlek till min familj och mina vänner. Men var ligger skillnaden mellan vad som är känslan till en text eller till en händelse och kärlek till en nära person? Känslan påminner mycket om känslan av kärlek, så som det kittlar i kroppen och man väntar otåligt på en fortsättning, men det är ju inte egentlig kärlek. Kanske det är så att kärlek i viss mån kan ersätta med virtuell kontakt? Om känslan av gemenskap, närhet, sex, omtanke, trygghet och kärlek kan bekräftas via böcker, internet eller annan liknande upplevelse, så borde detta fungera i praktiken, eller?

Jag tror nog ändå att "riktig" närhet och kärlek är det som krävs för att en människa skall kunna uppnå välbefinnande med sin tillvaro, och med det vill jag säga hur mycket jag tycker om mina barn, min sambo, min familj, mina vänner, min närhet och mitt liv. Ni är min verklighet!

Händer!

Så kom jag att tänka på det där med händer och smuts. Inte sån där synlig smuts som lägger sig som en svart rämsa under nagelkanten, utan på bakterier, och annat "osynligt" som vi fraktar runt under våra naglar. Jag kan komma på mig själv sitta och bita på naglarna men då i min medvetenhet spottar och fräser jag frenetiskt. Kanske det är mitt vetande om basal handhygien och om hur mycket som faktiskt lägger sig under och ikring våra naglar. Jag har ju ändå inte varit sjuk sedan 2003, så något positivt är det ju med min bacillskräck.

En morgon i sommras skulle jag ta bussen till jobbet. Det var tidig morgon och jag var första passageraren. Busschaffören satt och pratade i telefon, och jag kunde inte undvika att höra honom smörprata med nån tjej. När han lagt på, så började han harkla sig, och kanske han glömt att jag satt där, för upprepade gånger snöt han sig i sin hand, för att sedan stryka den över instrumentbrädan på bussen. Detta pågick en lång stund och jag kunde inte sluta titta på honom, hur vidrig får man lov att vara?

Så för några dagar sen så hade jag jobbat sen och skulle ta bussen hem, klockan var omkring 22.00 och bussen var full av festprissar som skulle in mot stan. Då var han där, busschaffisen från i sommras, och jag som bara hade en 50-lapp...oj oj oj, vad mycket växel!

Skämt och sido, jag har nog inte sådan jätteskräck egentligen. Men att tvätta händerna och att inte snyta sig i dom är väl det minsta man kan begära? Jag vill faktiskt inte ha busschaffisens snor i min ficka eller under mina naglar...

Första bilden

Givet så blir min första bild i bloggen på mig och mina syskon. Från vänster; Vidar, Pelle, Ingela och jag. Jag älskar mina syskon fast jag är nog sämst i världen på att säja det. Dom är ju lite otama, så som småsyskon kan vara, men jag gillar dom ändå. Vidar kör den seriösa stilen men har en riktigt stor räv bakom örat. Pelle är den han tror att andra tror att han är. Han är jättesmart men kommer nog själv på det om siså där 10 år. Ingela, Flingus är verkligen lillasyster, hon har ett stort hjärta och är alltid mån om att alla ska må bra. Sen kan hon ju alltid passa mina barn lite oftare!!!

Jag ÄLSKAR er!

Från skrikigt 3-års trots till fantasifullt tänkande

Hysteriskt sprattlande ligger min dotter på golvet och får inte fram det hon vill. Förtvivlad försöker jag med alla trix jag kan tänka mig, men det är som om hon faktiskt vill vara förbannad....oj oj oj...var det så här treåringar var, det hade jag förträngt.

Så en dag så började vi prata, och till min förvåning så fick jag respons på mina lockande frågor. En ny dotter är här! Fantasifullt sjunger hon långa texter och vi disskuterar vad vi gjort för "länge sen" (ur dotterns tidsuppfattning).

Nu har lillan feber sen i torsdags så det är på gott och ont som vi sätter varandra på prov. Ska vi återgå till "sprattlandet" eller är det på riktigt som min flicka blivit "större"? Nu ska vi läsa Nils Karlson pyssling för tredje gången idag, så mer om detta en annan gång.